Dagens inlägg tänkte jag skriva om ett stort o viktigt ämne i dagens samhälle!
Och det är mobbning. So let's start!
Man kan se mobbning på olika sätt, men det största är nog att en människa trycker ner en annan människa!
Och det är något som jag aldrig kan förstå, hur man kan trycka ner nån annan person så mycket så att de leder till självmord, att den personen skär sig och kanske försöker droga sig själv. De där var bara tre exempel på många av de hemska saker som det kan leda till!
Jag fattar inte hur man kan göra en människa så illa, hur man har hjärta till att göra det. Själv är jag en jätte känslig person o jag mår dåligt av att se andra må dåligt och jag skulle aldrig klara att förstöra en annans självförtroende mm.
Och de personer som mobbas, de mår oftast dåligt själv eller är avundsjuka. Ett exempel på det är ask! Jag hade bestämt mig att aldrig skaffa det eftersom jag ändå är en ganska känslig person. Men sen skaffade jag det, o det känns faktiskt bra att ha det. Från början när nån skrev nåt tog jag åt mig, men inte längre. Nu skrattar jag bara o bryr mig inte. De som hatar visar bara att de är avundsjuka på något sätt! Som igår tex, då skrev nån "dö.luder.", men seriöst. Så omoget. Jag bryr mig liksom inte om du vill att jag ska dö? :) vill den personen som skrev de att jag ska börja gråta? Men nej. De kommer jag inte!
Och ni som blir mobbade ELLER mobbas, tycker ska tänka efter.
Ni som blir mobbade: ni ska tänka, är de värt att gråta för nån som är anonym bakom en skärm som bara är omogen. Men om det är mobbning irl, som då är värre.. Tycker jag att ni ska kontakta nån lärare/förälder mm. Så de kan ta tag i det! För alla ska behandlas lika!
Ni som mobbas: Jag tycker verkligen ni ska tänka efter om de är värt att trycka ner någon annan, är de värt alla trubbel man kan hamna i? Ta tag i egna problem och sluta hata på andra!!! Hur skulle det själv kännas att bli nertryckt?
Jag har själv blivit halvt mobbad, för några år sen. I en skola jag gick i. De kallade mig saker, sa taskiga saker, sa att jag inte fick vara med dem, och de flesta av dem var blondiner och korta.. Och de var inte jag, jag var blond/brun och lång. De va en av andledningarna varför jag inte fick vara med.. Jag hade knappt några vänner, o de jag hade var falska. Jag hade kanske 1-2 äkta vänner, men de drogs till grupptrycket, och var med de andra. Så i skolan var jag nästan alltid själv eller med lärare..
Och det var den tiden mina föräldrar skilde sig, så allt var ganska jobbigt den tiden. Men se nu, här står jag. Mår helt okej ändå och jag klarade mig igenom den tiden!! Bara man vill och man kämpar kan man klara vad som helst!!
Jag tycker synd om de som inte kämpade eller dog och inte hann klara sig till 2014. För de här året, de känns bara som 2014, kommer bli ett grymt år. Så vila i fred alla som försvann förra året eller innan! :(
Hoppas ni gillade mitt långa inlägg!
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar